Missförstånden rörande Sturmark och Johansson

Christer Sturmark och Morgan Johansson skrev en debattartikel i SvD den 4 oktober i vilken de berättade om en rapport som presenterades i Europarådet om farorna med kreationism. Över hälften av förenta staternas befolkning anser att Intelligent Design ska läras ut i skolorna som ett alternativ till evolutionsteorin och 38 % anser att evolutionsteorin ska utgå ur undervisningen. Den här artikeln har sedan diskuterats i kommentarerna till artikeln på SvD och i bloggar. Anders Björnsson har även författat ett förvirrat svar som nu publicerats i SvD. Många har varit av uppfattningen att Sturmark och Johansson försöker förbjuda kreationister från att ha sina åsikter, att de försöker förlöjliga kristna, försöker skapa en hotbild som inte existerar och att de hyser en misstro gentemot vetenskapens förmåga att försvara sig själv. Alla dessa invändningar är missvisande och felaktiga.

Sturmark och Johansson, tillsammans med alla andra motståndare av kreationismen som rörelse vill inte förbjuda människor att tro att kreationismen är sann och att evolutionen är falsk. Alla har rätten att tro vad de vill, oavsett om deras tro är koherent med verkligheten eller inte och detta skriver Humanisterna och alla dess medlemmar under på. Vad artikelförfattarna och deras sympatisörer påpekar är dock att kreationismen under inga omständigheter får ingå i undervisningen som ett alternativ till evolutionsteorin. Detta då skolans ansvar är att undervisa barn om vetenskapliga teorier och inte religiösa mytologier och att Intelligent Design hör till den senare kategorin råder det ingen vetenskaplig tvekan om. Huruvida Sturmark och Johansson har rätt eller fel i frågan om Intelligent Design är en trovärdig vetenskaplig hypotes eller inte – vilket jag förövrigt bör understryka att den inte är – kan vi egentligen lämna därhän. Vad som är relevant i undersökningen om anklagelsen emot Sturmark och Johansson att de skulle vilja förbjuda folk från att vara kreationister är bara det faktum att allt Sturmark och Johansson sagt är att om Intelligent Design inte är en vetenskaplig teori bör den inte undervisas som en sådan i skolorna, precis som vi inte bör undervisa den nationalsocialistiska konspirationsteorin om att förintelsen aldrig ägt rum som ett seriöst alternativ till motsatsen. Huruvida man ska förbjuda människor från att vara kreationister eller förnekare av förintelsen eller inte är en helt annan fråga som Sturmark och Johansson inte tar upp i sin artikel.

Försöker de då förlöjliga kristna? Nej, den anklagelsen bygger på missförståndet att kreationism inte utgör något hot emot den människans vetenskapliga förståelse av världen. Man antar att Sturmark och Johansson i sin artikel enbart försöker proklamera alla kristna som varandes vad gemene man i vårt land som tur är uppfattar som galningar. Men de statistiska undersökningarna talar för sig själva. Människor är allmänt okunniga om evolutionen och sålunda är det inte svårt att få folk att tro illa om den. Gemene man kan helt enkelt inte försvara teorin och när de hör vad som för dem låter som vettiga invändningar, men som vilken biolog som helst kan identifiera som missförstånd, och finner sig själva inkapabla att säga något emot dessa invändningar följer det helt naturligt att de också börjar ifrågasätta teorin. Krafter med målet att undanröja det största belägget i världshistorien för att den kristna mytologin så som den bokstavligt förkunnas i Bibeln är fel sprider sig liksom en löpeld över världen och förvirrar gemene man, utnyttjar hennes okunskap för att lättare kunna missionera ut sin religion. Det krävs i sanning ett aktivt motstånd för att bevara den upplysning vi kämpat för så länge. Det är en sak att tända en låga, en annan att hålla den brinnande.

Detta för oss vidare till den sista invändningen jag identifierade i inledningen, att Sturmark och Johansson inte tror att vetenskapen kan försvara sig själv. Den vetenskapliga metoden är inte något väsen och det är enbart genom människorna som anammar den som den kan försvaras. Detta kan alla som förstått den göra och när vi ser den pågående intellektuella regredieringen i världen förstår man också att det bör göras. Kanhända menar människorna som kommit med denna invändning att Intelligent Design är något vetenskapen kommer att selektera bort själv om den är felaktig och att det inte behövs några politiska utspel emot trosföreställningen i fråga. Intelligent Design har dock redan selekterats bort av vetenskapen. Kampen står inte mellan evolution och kreationism. Den kampen vann evolutionen redan på 1800-talet. Vetenskapen har ingen kamp att utkämpa, enbart människor måna om att denna seger inte skall glömmas bort har en kamp att utkämpa och denna kamp kan och bör alla som förstår evolutionen och den vetenskapliga metoden ställa sig bakom. En viktig instans i denna kamp är utbildningsväsendet som ska se till att folket inte förs bakom ljuset och därmed har en rapport presenterats för att se till att detta väsendet genomför den uppgiften, svårare än så är det inte och mer än så säger inte Sturmark och Johansson.

Refusering och censur på basis av religiöst tryck

Att konst, litteratur och musik med mera genom mänsklighetens blodiga historia samt i vissa diktaturer av idag censureras och refuseras på grund av att innehållet kritiserar och/eller hånar den rådande maktens ikoner är inget nytt. I länder där upplysningen tillåtits gro har man dock konstruerat något som kallas friheter och rättigheter vilket är till för att skydda medborgarna från att till exempel tvingas till tystnad. Detta är inte heller något nytt. I alla fall inte om man är uppvuxen i ett någorlunda upplyst samhälle. Ändå verkar yttrandefriheten ganska oviktig i mångas ögon, som något man gärna offrar för att till exempel inte riskera att göra någon ledsen. Det vill säga, man tystar en människas rätt att hävda sig för att tillstå en annan mans vilja att inte se och höra denna människas röst. När sådant sker blir jag ganska ledsen. Det är nämligen så att jag älskar yttrandefriheten och övriga friheter i vårat samhälle som om vore det en familjemedlem. Sålunda är det givetvis djupt kränkande gentemot mig och alla andra som älskar sina rättigheter och friheter att till exempel inte låta Lars Vilks ställa ut sin tavla.

Känns det argumentet igen? Det är nämligen många muslimer som använt sig av ett snarlikt argument för att censurera media och konstgallerier i Sverige. Samma argument förekom även när Muhammedkarikatyrerna i Danmark publicerades. Man ansåg och anser att man inte ska rita, måla och – antar jag – skriva om Muhammed i en pinsam eller förlöjligande dager då detta enligt muslimer (inte alla muslimer, utan bara de som är emot just publikationer av ovan nämnda sort) kränker dessa eftersom de älskar Muhammed lika mycket, om inte mer, som sin egen familj. Gör någon det vore det såklart väldigt tråkigt att se bilder på Muhammed där vad som påstås vara Muhammed är korsad med en hund eller något annat underligt. Att förhindra till exempel Vilks bild eller att vara väldigt arg på Vilks är sålunda, anser man, inte konstigare än att jag skulle vilja förhindra nidbilder på min familj och även vara väldigt arg på upphovsmannen bakom dessa.

Detta är dock en i det närmaste barock jämförelse. Den största anledningen till att det är orimligt att publicera nidbilder och karikatyrer över en privatperson som lever eller en folkgrupp som existerar just nu är att dessa människor finns till för att ta skada av det. Det är på grund av att denna person eller folkgrupp tar skada som jag sedan blir arg och – kanske – skulle vilja förhindra det från att ske. Men jag vill givetvis inte att man ska undvika publikationer bara på basis av denna andrahandsilska, skulle vi sätta något sådant i system vore det inte mycket som skulle få publiceras. Och i fallet Muhammed är den sortens upprördhet allt som existerar då Muhammed inte lever längre och eftersom att han är mer en myt än en historisk reell person. Detta i likhet med många mytologiska figurer, till exempel Jesus.

Detta innebär att man heller inte kan jämföra Muhammedkarikatyrer med nidbilder av Judar som florerar i nazistiska kretsar och var väldigt populära på trettiotalet. Judar är nämligen ett reellt folk som kan ta reell skada av akten. Att rita en karikatyr av en jude i allmänhet och att rita en förlöjligande bild av en specifik offentlig jude – till exempel Ariel Sharon – är två helt olika saker. Det ena är mindre okej emedan det andra inte är något vi ens höjer på ögonbrynen för. Och Sharon är till och med mer verklig än Muhammed. Detsamma gäller givetvis i alla fall. Nidbild av amerikaner – till exempel som tjockisar på McDonalds – är lågt, även om det är roligt. Nidbild av George Bush – till exempel som en schimpans – är helt okej. Och på samma sätt: förlöjligande av araber – till exempel indikera att de är krigshetsande tokar – är fördomsfullt och taskigt emedan en bild av Muhammed som hund eller dylikt är att jämföra med Bush som apa. Sedan att komma och säga saker som att ”den som säger något elakt om Bush säger något elakt mot mig” låter mest bara som en replik hämtad ur Gudfadern.

Man kan inte ha patent på en offentlig person. När Bush bestämde sig för att bli president över USA gjorde han sig offentlig, det vill säga tillhörande allmänhetens intresse och sålunda underställd allmänhetens rätt att orda om honom samt måla av honom hur de vill. Muhammed måste sägas ha gjort detsamma när han bestämde sig för att grunda Islam. Han blev offentlig och i vårt samhälle innebär det att alla – sympatisörer såväl som antagonister – har rätt att tala om honom, skriva om honom och måla av honom hur vi vill. Detta är inget nytt utan en mycket elementär förståelse av yttrandefriheten. Vad innebär då detta i ett land där en stor grupp människor saknar förståelse för detta enkla resonemang eller i alla fall inte bryr sig om det? Det förstår vi om vi betraktar vad som faktiskt hände i Europa och framför allt Sverige när Muhammedkarikatyrerna började göra uppståndelse.

Jo, många gick fundamentalisternas ärenden och censurerade och refuserade. Antingen i rädsla för våldsamheter eller för att de sett något logiskt i deras kärleksargument. Och som jag inledningsvis sade gör det mig mycket ledsen, faktiskt mycket mer ledsen än när en teokrati censurerar sina medborgare. Det betyder att vi har tagit steg tillbaka, att vi anpassar oss efter orimliga omständigheter, inte helt olikt en misshandlad kvinnas anpassning efter sin sjuka tillvaro. Så fort människor börjar begära absurda saker måste man stå på sig. Annars riskerar man att hamna i en mycket obehaglig nedåtgående spiral. Om någon hotar ökar anledningarna att publicera ett konstverk snarare än att de minskar. Tänk om man på Louvren skulle tänka som man gjort på många platser i Sverige. Museum, konstgallerier eller andra platser för allmänheten med värdefullt material riskerar alltid våldsamheter, då främst i form av tjuvar. Har detta lett till att man plockat ner Mona Lisa? Har det lett till att man måste beställa smycken på internet? Nej, det har lett till ökad säkerhet. Varför kan det inte leda till samma sak med avseende på religionskritisk konst? Är det för att religionen har en särställning? Jag lämnar frågan öppen.

Etiska råd

Jag läste en mycket intressant artikel i DN om hur forskaren Craig Venter nu är på gång att skapa den första konstgjorda organismen. Förutom att det är fascinerande och intressant som sådant är det också en teknik som kan komma att användas till mycket gott. Att skräddarsy bakterier, vilket är vad Venter håller på med, är som att bygga nanorobotar som kan arbeta i vår tjänst. Det är sedan också sant att man även kan använda sådan teknik till att skapa otrevliga vapen inriktade på specifika folkgrupper och därom kan jag tänka mig att ett etiskt "problem" kan finnas. Men när de senare i artikeln omnämner eventuella etiska problem förfasas jag.

- Vi stoppade vårt arbete på nittiotalet och tillsatte ett etiskt råd med företrädare från alla stora religioner.

Jag antar att jag inte behöver nämna vad det är för något jag upprörs över i detta citat. Det finns många anledningar till att uppröras över en sådan här sak men innan jag nämner några av dessa vill jag dock poängtera att detta inte är något obskyrt och ovanligt. Det tycks snarare vara en standard när man bildar etiska råd att det ska sitta med en massa religiösa företrädare i dem. Det är alltså inte så att det etiska rådet råkar ha religiösa medlemmar som i egenskap av annat än att vara religiösa har som uppgift att betänka eventuella etiska bekymmer. De sitter i rådet eftersom att de är religiösa. Jag antar att de är pålästa om ämnet de ska diskutera och jag antar även att de till och med har någon form av grundläggande kunskap om vetenskap, även om jag är någorlunda mer skeptisk därom. Problemet med detta är sålunda, såvitt jag vet, inte att det saknas kunskaper. Problemet är att religiösa människor, som bygger sin verklighetsuppfattning på blind tro och sålunda fattar sina etiska beslut på basis av oberättigade trosföreställningar eller rättare sagt på oförnuft, får makt att påverka mänsklighetens utveckling och vetenskapens framfart. Exempel på tokiga etiska beslut som företrädare från våra största religioner tenderar att fatta är att något är fel "eftersom att livet är heligt" eller "eftersom att vi inte bör leka Gud". Jag tänker inte använda detta inlägg till att förklara varför dessa anledningar är dåliga, jag nöjer mig med att citera James Watson: "'If scientists don't play God, who else is going to?"

Representanter från olika religioner har absolut ingen trovärdighet i ett etiskt råd. Det är väldigt skrämmande att religioner, via sina företrädare, fortfarande har världslig makt, inte bara över politiken som vi kan se i länder som Polen, Iran och USA med flera, utan även över vetenskapen. Man undrar vad det är för något folk tror att präster, imamer och så vidare känner till som gör dem mer pålitliga i frågor om etik än vetenskapsmännen själva eller till exempel filosofer som ägnat hela sina liv åt att forska om etik och moral. Kan det vara så enkelt att människor helt enkelt generation efter generation drar med sig attityden att prästen vet bäst? En attityd som slagits in i den av religionen fångade mänskligheten genom att indoktrinera den med myten att präster står i kontakt med Gud och sålunda är i stånd att förmedla dennes vilja. En vilja som förövrigt ofta varit Kyrkans vilja. Var attityden än kommer ifrån är det idag en skam att den okritiserad tillåts bromsa vetenskapen.

Ytterligare ett par kontraargument

Nu har Andreas kontrat mitt svar till honom på sin blogg. Jag tänker här bemöta hans nya inlägg och även resonera ytterligare om värdesubjektivismen. Andreas börjar med att påpeka att han inte avsett mer än att förklara teisternas ståndpunkt, sann eller falsk. Det må vara sant, allt Andreas sagt är att teister anklagar ateister, inte för att sakna värderingar i allmänhet utan att de saknar de rätta, det vill säga kristna, värderingar. Värderingar att inte dräpa, stjäla, ljuga och inte på andra sätt skada eller begränsa andra människors rättigheter, som ateister de facto delar med teister i gemen är tydligen ganska oviktigt. Ateismen är omoralisk främst eftersom att man inte får för sig att leva i celibat innan man genomför en medeltida religiös ceremoni, eller eftersom man anser att kvinnan har makt över sin kropp och vilka barn hon vill föda eller inte föda, eller eftersom att man som ateist inte anser att homosexuella är syndare med mera. För min del verkar det dock fortfarande som om teisten och ateisten är överens om de mest grundläggande moraliska uppfattningarna, som man bland annat kan läsa om bland de tio budorden, men visst, trots det har såklart Andreas rätt i att ateisten och teisten moraliskt går isär på vissa punkter. Låt oss gå med på det, även om man kan argumentera för att oenigheten bara berör instrumentella värden och inte finala dito. Ett finalt värde kan till exempel vara lycka, och om man tror att det finns en Gud som delar ut evig lycka till människor efter deras död utifall de under livet varit trogen religionen kan man såklart argumentera för kristna värden av samma anledning som ateisten argumenterar för sekulära värden. Den aspekten tänker jag dock lämna därhän.

Logografen skriver att ateister minsann är lika moraliska som troende därför att en ateist tycker likadant om mord, stöld och lögn som en troende. Att tolka detta som att ateister påstås vara moraliska därför att de delar vissa moraliska uppfattningar med en troende är inte alls långsökt. Men om det är åsikten om dessa saker som gör ateisten och värdesubjektivisten moralisk, samtidigt som värdesubjektivismen innebär att vad som är moraliskt endast ligger i betraktarens öga, då uppstår en motsägelse. Om värdesubjektivismen är sann, då finns det ingen objektiv måttstock att jämföra med och således kan inte värdesubjektivisten sägas vara moralisk på basis av att denne ger uttryck för vissa moralrelaterade åsikter.

Jag har aldrig sagt att ateisten är moralisk eftersom att hon delar vissa moraliska uppfattningar med teisten. Vad jag menat är att ateister är moraliska i meningen att de i gemen inte åsamkar andra människor skada eller begränsar deras friheter och rättigheter. Förutsatt att vi har uppfattningen att det är fel, objektivt eller subjektivt, handlar ateisten helt enkelt inte fel. Alla människor, oavsett religion, tenderar sedan att ha den moraliska uppfattningen. Detta beror på att människan rent evolutionärt som flockdjur har gagnats av att hysa sådana preferenser gentemot sin nästa, preferenser hon sedan nedtecknat i diverse religiösa skrifter. När jag från början ställde frågan om ateister är omoraliska utgick jag sålunda från en vedertagen intersubjektiv moralisk uppfattning. Om vi nu istället inte utgår ifrån den uppfattningen utan istället fokuserar på troendes mer religiöst betingade värden, ja, i så fall får vi ett annat utfall och ateisten kan rationellt kallas omoraliska. Precis som en champagneflaskas kork såklart rationellt kan kallas livsfarlig om vi ser den ur myggans perspektiv när den flyger ovanför en skakad flaska med champagne. Men om vi inte ser det ur någons perspektiv kan korken inte vara farlig överhuvudtaget eftersom adjektivet är subjektivt, det vill säga beskriver hur något är för någon. På samma sätt är det givetvis med normativa begrepp. Något är inte bara bra eller rätt, punkt. Det är absurt. Men för all del, det är objektivt sant att ateisten är någorlunda omoralisk enligt den troendes uppfattningar. Men att det är objektivt sant att någon har en subjektiv uppfattning är inte intressant, faktiskt. Frågan är hur något en uppfattning kan vara objektiv. Allt Andreas argumenterat för i frågan om ateisten är omoralisk är bara att så är fallet om man bortser från intersubjektivt vedertagna värderingar och fokuserar på obskyra myters inverkan på folks önskningar. Och jag har verkligen inte velat säga något annat. Det är teisten Andreas som tror att ateister faktiskt inte mördar mer än troende och utifrån hans trosföreställning kan man väl inte klaga på mina argument på något annat sätt än han gjort. Det vill säga påpeka att ateister enligt teisten har vissa omoraliska drag. Detta påpekade han utan att ta hänsyn till att jag med moralisk inte menade mer än den vardagsspråkliga innebörden att inte stjäla, mörda och misshandla och så vidare. Hade jag med moralisk menat att ateister och teister har exakt samma moraliska uppfattningar hade mitt inlägg såklart sett annorlunda ut, men nu menade jag alltså inte så. Nu råkar det dock faktiskt vara så att många teister tror att ateism leder till en omoral i den vardagsspråkliga bemärkelsen, jag har stött på många som haft denna uppfattning och det var som sagt främst emot dessa jag argumenterade i inlägget om ateism och moralisk grund och inte sådana som Andreas. Diskussionen med Andreas angående huruvida ateister är moraliska eller inte slutar sålunda här.

I en objektiv bemärkelse är ingen moralisk, god eller rättrådig. Ur det perspektivet är vi alla lika värdelösa. I enlighet med en värdesubjektivistisk hypotes är inte att vara moralisk en egenskap hos tingen, därför är det definitionsmässigt inkorrekt för en värdesubjektivist att dividera vad som krävs för att någon ska ha den egenskapen. På sin höjd skulle man kunna säga att en varelse är moralisk eftersom att den har en moral, men det har varit tydligt i inläggen att moralisk i det här sammanhanget bör förstås som god eller rättsinnad. I den bemärkelsen, rent objektivt, kan jag enbart som värdesubjektivist påpeka att alla varelser oavsett beteenden är lika omoraliska och inte lika moraliska, däremot kan jag i en subjektiv bemärkelse säga att en ateist är lika moralisk som en teist eftersom att det utifrån de olika subjektens perspektiv sett inte föreligger någon större oenighet. Det är inte motsägelsefullt så länge man håller reda på begreppen. Vem som är moralisk eller inte i bemärkelsen god beror helt på ur vems synvinkel man ser saken för värdesubjektivisten och eftersom jag har sagt att ateisten är lika moralisk som teisten och vice versa har jag alltså inte menat annat än att det utifrån teistens perspektiv inte finns särskilt mycket omoral hos ateisten. Jag antar och har hela tiden antagit att troende prioriterar de mer basala instinktiva värderingarna än de mer religionsspecifika. Man vill hellre stoppa en mördare än en tonåring som haft sex innan äktenskapet och så vidare. Nu lämnar jag frågan om huruvida ateisten är lika moralisk som teisten därhän och går istället vidare med att bemöta Andreas argument emot värdesubjektivismen.

Min poäng är att sexmördaren kan kalla sig moralisk om han agerar utifrån sin egen moraluppfattning. Något annat, som avgör huruvida han är moralisk eller inte, finns inte. Någon kan givetvis anse att hans moraluppfattning är inkorrekt, men det är (givet att värdesubjektivismen är sann) likställt med att föredra vaniljglass framför choklad.

Det är korrekt att subjektivisten anser att det inte existerar någon objektiv måttstock, att det i grund och botten bara finns olika preferenser och trosföreställningar om vad som bäst leder fram till dessa preferenser. Vi människor prioriterar sedan preferenser olika mycket. Även om våra preferenser liknar våra andra preferenser i så måtto att de inte representerar någon fakta i naturen om vad som borde föredras framför annat, och att man i den bemärkelsen till exempel kan jämföra böjelsen att äta vaniljglass med böjelsen att stoppa mördare, innebär inte det att vi bryr oss lika mycket om till exempel vaniljglass som våra medmänniskors väl. Det finns ingen anledning att oroa sig över seriositeten i en värdesubjektivists ändamål bara på grund av insikten att de är subjektiva. Frågan man bör ställa sig är varför objektiva värden, med eller utan Gud, gör moralen mer intressant. Vad förändrar det om det är objektivt sant att man inte bör döda människor mer än att jag kan peka på en mördare och säga: ”Det där fysiska skeendet du orsakade, det är i någon metafysisk okänd bemärkelse markerat med ett minus hos tinget i sig.” Helt uppenbart skulle detta inte få mördaren att sluta, precis som det inte skulle motivera oss att förtära exkrementer oavsett om någon kom fram och undervisade oss om att exkrementer bär ett objektivt positivt smakvärde. Nej, objektiva värden, oavsett om de finns eller inte, verkar inte ha någon betydelse.

För en troende handlar förvisso värdeobjektivism sällan de facto om värdeobjektivism utan snarare om gudomlig subjektivism, det vill säga man gör moralen avhängig Gud som subjekt, man låter Gud vara subjektet vars uppfattningar man blint rättar sig efter. Att Gud har massor med makt att döma alla människor och utomjordingar utefter sitt eget regelverk gör inte detta regelverk objektivt. Bara för att en lag är allmängiltig är den inte objektiv. Hypotetiskt, även om ingen troende skulle gå med på att det är möjligt, skulle man kunna byta ut Gud mot till exempel satan och göra dennes lag allmängiltig istället. Det betyder ingenting rent objektivt mer än att någon har massor med makt och gör vad han vill med alla andra subjekt enligt de egna uppfattningarna. Detta är viktigt eftersom Andreas är troende och talar om objektiva moralregler. Självklart kan det vara relevant för att känna till vilken lag alla blir dömda efter, och sålunda försöka undvika straff. Men det att jag upptäcker att det sitter en omnipotent domare i himlen (för att uttrycka mig lite satiriskt) får mig ju inte plötsligt att hålla med denna domare. För det krävs något annat, nämligen att det han tycker stämmer överens med mina, läs och häpna, egna moraliska preferenser.

Ja, men frågan var inte huruvida man kan ha uppfattningar om vilka beteenden som är oacceptabla eller inte. Frågan var på vilka grunder man straffar en brottsling, givet att det inte finns något objektivt moraliskt fel i dennes handlingar. Varför ska han straffas, men inte jag?

Därför att vi vill det. Det finns ingenting objektivt korrekt i huruvida Sverige vinner fotbolls-VM eller inte. Men jag ser inte dig vandra omkring på läktaren och fråga varför vi vill att Sverige ska vinna framför andra lag när det inte finns ett objektivt svar på frågan. Och vad är det för fel att bestraffa någon på basis av vår egen vilja om andras väl? Jag ser inte varför jag är mer berättigad att straffa bara därför 1. att Gud tycker det och 2. att det är objektivt sant att så bör ske. Allt man gör är att hänvisa till en annans vilja än den egna, Gud eller någon form av subjektslös vilja. Och liksom du frågar mig kan ju jag fråga Gud eller, om vi utgår från en sekulär värdeobjektivism, värderingarna i universum om varför en mördare bör straffas framför någon annan. Vad kan svaret bli annat än ”jag vill och befaller det” eller ”därför att det råkar bara se ut så”. I vilket fall som helst blir det inte mindre godtyckligt.

Ett par kontraargument

Kanske är det för att alla brillianta människor är självupptagna som jag tämligen frekvent tar tid i anspråk åt att söka efter min egen blogg på internet för att se utifall någon onämnt den utan min vetskap, ungefär som jag också från och till söker mitt eget namn. Hur det än är med den saken var det tur att jag gjorde det denna afton då jag till min förtjusning upptäckte att någon hade motiverats till ett anförande på basis av min nedanstående korta text om ateismen som en amoralismens högborg och syndens ideologi. Det var den självutnämnda apologeten Andreas på bloggen My Enemy som till min intellektuella hungers stora sorg bestämde sig för att bemöta mina argument. Och på ett ganska raffinerat och uppbyggligt vis därtill. Jag kan redan efter detta ringa antal rader förtälja att argumenten som anförts emot mina är inkorrekta och sålunda behöver ingen av mina sympatisörer känna oro. Detta är snarare något jag, och detta antar jag är ömsesidigt mig och min antagonist emellan, finner högst eggande i bemötandet av hans argument. Det vore nämligen givetvis orätt av mig att inte bemöta Andreas argument med samma värdighet som han bemötte mina i sitt framförande.

Andreas försöker inledningsvis förklara att jag redogjort argumentet för ateister på ett för teisten missvisande sätt. Jag nämnde att teister tenderar att undra varför ateister ska handla efter en moralisk praxis om de inte är av trosföreställningen att det finns en objektiv sådan grundad i Gud. Enligt Andreas bör det istället stå att teister ifrågasätter ateistens skäl att bry sig om den korrekta moraliska praxisen, det vill säga den objektiva och Gudsgrundade moralen. Han antar alltså redan från början, utan att ha argumenterat för saken, att det existerar en korrekt, till skillnad från inkorrekt, moral i naturen – eller vad Andreas hade kallat skapelsen – som sådan och inte som blott en intersubjektiv konvention. Jag ser inte att detta kan betyda annat än att moralen som teisterna oroar sig för att ateisterna missar främst är Bibelns mer specifika bud om att lyda och dyrka den gudomliga despoten i himlen och andra absurda fantasier i stil med att föräktenskaplig kopulation är fel med mera. Som en underhållande parantes innan jag går vidare bör jag nämna det motsägelsefulla i att å ena sidan argumentera emot abort och preventivmedel eftersom man förhindrar framtida liv och å andra sidan vara för att som fertil man i samvaro med en fertil kvinna frivilligt välja bort flera månader, kanske till och med år, av sexuellt umgänge som lika sannolikt de facto hade orsakat graviditet och därmed nytt liv. Nåväl, om vi accepterar att teister menar detta med att ateister inte är moraliska istället för att de förväntar sig att ateister per automatik blir tjuvar, mördare och våldtäktsmän har de antagligen rätt; ateister kommer förmodligen inte acceptera många av de regler och lagar Kristendomen gör gällande är skrivna av Gud. Teister i likhet med Andreas måste dels argumentera för varför kristendomens regler är korrekta, och därmed även argumentera för Gud och att Gud är den kristna Guden och varför, om de lyckas med att övertyga oss om dessa saker, vi andra bör följa dessa lagar. I övrigt tycks inte den reviderade formuleringen påverka särskilt mycket av mina poänger. Andreas har dock andra argument emot mina poänger och jag tänker nedan bemöta några av dem, då främst de emot värdesubjektivismen.

Huruvida ateister är moraliska eller inte beror på två saker: (1) Hur dessa människor lever sina liv och (2) vad man menar med “moralisk”. Om man anammar värdesubjektivism och håller för sant att vad som är moraliskt endast definieras av individen, vad menas då med att “anklagelsen att ateister inte är moraliska är falsk”? Vad är det då ateister inte inte är (notera dubbelnegationen)?

Detta bygger tyvärr på ett missförstånd som är vanligt, och det är beklagligt Andreas nämner det då jag i texten Andreas argumenterar emot tydligt understryker varför det är ett missförstånd. Att vara värdesubjektivist innebär inte att man inte är moralisk, vilket är vad ateisten alltså inte inte är utifall utsagan om att ateister inte är moraliska är falsk. Att vara värdesubjektivist innebär att man tror att det inte finns några korrekta eller inkorrekta tillstånd i tinget i sig, utan att sådant enbart bestäms av subjekten, det vill säga: en värdesubjektivists trosföreställning om moral är att den i grund och botten svarar för subjekts attityder gentemot vissa fysikaliska tillstånd, som i sig själva dock enbart skiljer sig åt med avseende på deras fysiska egenskaper i stil med form, massa och reflekterande våglängder. Ur denna uppfattning följer det inte på något sätt att man är likgiltig inför vilka fysikaliska tillstånd som råder, i så fall skulle hypotesen gå ut på att det inte existerar några moraliska uppfattningar. Det går emellertid inte hypotesen ut på utan istället handlar den bara om att dessa uppfattningars natur som varandes emotiva istället för kognitiva.

För värdesubjektivisten innebär utsagan “jag är moralisk” endast följande: jag handlar på det sätt jag anser vara rätt. Utifrån denna definition av moralisk kan en sexmördare vara precis lika moralisk som Moder Teresa, förutsatt att han anser det vara rätt att våldta och mörda. Det krävs ingen större ansträngning för att förstå att ordet “moralisk” i detta perspektiv inte har någon egentlig mening. Alla som handlar efter egen rättsuppfattning är ju moraliska!

Detta är återigen en felaktig analys av den metaetiska disciplinen i fråga. Detta är dock, tråkigt nog, en mycket vanlig missuppfattning. Värdesubjektivismen gör som sagt gällande att det objektivt inte finns någon åtskillnad mellan till exempel ett mord och en räddad person, eller mellan folkmord och välgörenhet. Objektivt, bortom subjekten, är Moder Teresa och mördaren intet mer än meningslösa partiklar på en meningslös resa genom rum och tid. Dessa partiklar och de föremål de utgör kan vi som subjekt sedan tycka om eller illa om, anse vara korrekta eller inkorrekta. En värdesubjektivists subjektiva uppfattning om Moder Teresa kan därmed vara att hon är mer moralisk än en mördare eller att mördare i allmänhet är omoraliska och onda. Det Andreas uppenbarligen ger sken av att mena är sålunda falskt: subjektivister med avseende på moral är inte av den moraliska uppfattningen att det inte råder någon moralisk skillnad på Moder Teresa och en mördare annat än deras fysikaliska karaktär. Allt som egentligen påstås är Moder Teresas värde inte sitter i Moder Teresa som objekt, utan hos betraktaren i vilkens medvetande Moder Teresa kan överensstämma eller inte överensstämma med betraktarens subjektiva mentala bild av hur verkligheten borde vara beskaffad. Sålunda urvattnas inte alls moralbegreppet, det är vitalt när man avser förklara vilken uppfattning man har och vad man har för attityder gentemot världen och människorna i den.

Jag har svårt att se hur man utifrån en värdesubjektivistisk syn kan motivera existensen av rättsväsendet. På vilka grunder straffar vi en brottsling? Denne är ju trots allt bara en individ med en alternativ rättsuppfattning, som faktiskt inte har gjort något fel. För att agera i enlighet med vad man anser vara rätt, det är väl inte fel? Men denne kanske ska straffas för att han har en avvikande åsikt om vad som är rätt?

Än en gång ser vi tecken på missförstånd. Rättsuppfattning innebär definitionsmässigt att man är av uppfattningen att vissa beteenden och handlingar inte är acceptabla. Att anse att det rent objektivt inte existerar några korrekta eller inkorrekta tillstånd i naturen innebär inte att man saknar sådana uppfattningar. Människor har alla möjliga ändamål och väldigt få av dem är moraliska. Ingen skulle säga att det är objektivt sant att jag bör bygga ett hus av betong, om jag vill bygga ett hus av trä kommer ingen teist börja oroa sig för att jag som inte tror på Gud kanske har fel i frågan huruvida mitt hus ska byggas av betong eller inte. Härom förstår alla, även teisten, att det rör sig om en smaksak, en preferens precis som värdesubjektivisten anser är fallet även med moralen. Än mer bisarrt vore det att anta att bara därför att man tror att ändamålet att bygga ett hus i betong är subjektivt så kommer man inte protestera eller försöka stoppa en person som försöker tvinga mig att bygga ett hus i trä, bara därför att det råkar vara dennes subjektiva ändamål. Härom förstår antagligen alla hur absurt det är att gå emellan dessa två och säga: ”Men ni anser ju inte att det finns ett objektivt korrekt sätt att sammanfoga delarna på, ej heller ett objektivt korrekt svar på frågan vilka delar som är rätt eller fel, hur kan ni då försöka övertyga varandra om att göra det på ett sätt framför ett annat?” Alla förstår att det inte spelar någon roll om man tror att det finns ett objektivt sant svar eller inte på frågan om man bör bygga betonghus framför trähus, det räcker med att vi helt enkelt som subjekt har ändamålet att bygga ett betonghus framför ett trähus för att stoppa vemhelst som försöker förverkliga ett kontradiktoriskt ändamål. Man kommer helt enkelt inte få som man vill. Detsamma gäller rättsväsendet och motivationen att stoppa brottslingar, de strider nämligen emot våra mest grundläggande preferenser, nämligen de om våra medmänniskors väl. Och precis som vi klanderfritt kan vilja stoppa folk från att förhindra oss att uppfylla andra av våra grundläggande ändamål, trots att de är subjektiva, kan vi också klanderfritt vilja stoppa kriminella trots att vi är värdesubjektivister.

Adjö Göteborg!

Om ateistens moraliska grund

Jag har tidigare skrivit om varför jämförelser mellan ateism och religion är inadekvata och varför ateism inte kan anklagas för vad kommunistiska diktaturer har gjort bara för att dess diktatorer var ateister. Ateister brukar dock ofta skuldbeläggas av en annan anledning än att enstaka galningar kan associeras med dem och det är den anledningen jag avser omintetgöra i den här inlagan. Genom historien har den anledningen till att demonisera ateister varit mer förekommande i jämförelse med den inledningsvis nämnda eftersom att enstaka galningar som varit ateister är en relativt modern företeelse. Den historiskt sett vanligare anledningen till att beskylla ateister och ateism för ondska har varit att ateister genom att frånsäga sig Gud också frånsäger sig moralen då den av religiösa anses grundad i Gud. Ateism leder sålunda till omoraliskt beteende och dekadens, för varför skulle någon för vem moralen inte har någon objektiv grund bry sig om att handla enligt en moralisk praxis? Härom väcks ett stort antal intressanta frågor av dels etisk natur och av dels metaetisk natur: vad motiverar ateisten rent moraliskt till skillnad från teisten och hur kan moralen vara grundad i Gud och vad har det för betydelse för våra val av handlingar?

Innan jag besvarar dessa frågor tänker jag dock redan nu avslöja att anklagelsen att ateister inte är moraliska är falsk. Rent empiriskt vet vi att ateister tvärtom ofta är moraliska i sitt handlande och i sitt tänkande. Jag, som ateist, tycker inte annorlunda om mord, stöld och lögn än en troende och detta är en utsaga som majoriteten av alla ateister skulle skriva under på. Fängelser är inte fyllda med ateister (förutom möjligtvis i Iran och andra teokratier där man hamnar i fängelse just för att man är ateist) utan istället befolkas världens fängelser med både religiösa och ateister. Man vet faktiskt att det sitter fler religiösa i fängelserna än ateister. Detta vill jag dock inte säga beror på att religiösa i allmänget tenderar att vara omoraliska, istället beror detta förmodligen dels på att religiösa är fler till antalet och på att de ofta har lägre utbildning än ateister och sålunda lever i sämre förhållanden med mera. Empiriskt anser jag att vi med tydlighet kan se att ateism inte leder till vad många religiösa påstår. Statistiskt kan vi se att man inte blir mer moralisk om man tror på Gud och att man verkligen inte blir mindre moralisk om man inte tror på Gud.

Vad motiverar då ateisten, om inte Gud? När en ateist säger att det till exempel är fel att döda spädbarn eller något dylikt, vad grundar han eller hon då denna utsaga i? Frågan ställs ofta när man diskuterar moral med religiösa och det är faktiskt en mycket intressant fråga. Mitt svar är dock simpelt om än inte för simpelt: att det är fel att döda spädbarn grundar jag på mina egna aversioner emot det. Allt jag gör är att berätta om mina attityder gentemot ett visst fysikaliskt skeende som rent objektivt inte bär något värde utan helt enkelt bara är ansamling partiklars rörelser genom tid och rum liksom när jag brer en macka. Ja, att mörda är objektivt – bortom mina och andras attityder gentemot företeelsen – är inte mer speciellt än att bre på smör på en bit bröd. Mina attityder är dock fördömande emot företeelsen och sålunda kommer jag inte att realisera den och om jag får chansen ämnar jag stoppa den att bli realiserad av någon annan. I mig själv, sålunda, grundar jag min moral, inte i Gud. Denna uppfattning kallas värdenihilism eller värdesubjektivism. Som synes, och det har jag märkt är av stor vikt att poängtera, betyder inte detta att jag är moraliskt likgiltig – jag kommer som sagt på basis av mina etiska preferenser att föredra vissa tillstånd framför andra. Jag har alltså med andra ord en tydlig uppfattning om rätt och fel. Jag anser bara att dessa uppfattningar är emotiva snarare än, som många tror, kognitiva.

Teisten däremot anser att hans eller hennes moral är grundad i Gud. Något är rätt eftersom det är Guds vilja eller bud och något är fel eftersom det strider emot Guds vilja eller bud. Frågan är varför detta också ska bli mina bud och min vilja. Jag antar att detta kan ske med rädsla för straff (helvetet) och hopp om belöning (himlen). I så fall blir dock människors uppfattningar inte moraliska. Människor som handlar enbart på grund utav reptilhjärnans skräck för repressalier och hopp om salighet har ingen uppfattning om rätt och fel, det finns ingen tro om att de olika tillstånden man ska sträva efter bättre och heller ingen tro om att tillstånden man ska undvika är sämre, den här formen av troende är en amoralisk varelse som bara råkar vara övertygad om att vissa strävanden och vissa undvikanden kommer att leda till skoning, må det handla om strävandet efter kärlek eller hat – så länge det är Guds ord är det lag. Eller skulle det spela roll för den som tror på den kristna helvetesläran? Finns det något den troende inte skulle göra, och detta är viktigt, oavsett Guds ord? Skulle en bokstavstroende låta koka sina egna barn levande om vederbörande mötte Gud, blev övertygad om att det verkligen var Gud, och fick en sådan befallning? Antagligen skulle en sådan sak, förhoppningsvis, ändå kännas bedrövligt och ondskefullt och i så fall kan inte moralen vara grundad i Gud. Det existerar i så fall nämligen moraliska uppfattningar som helt enkelt inte beror på tron på Gud och att det är dennes vilja man bidrar till att uppfylla. Det intressanta är att man inte behöver tro på helvetet för att som troende fundera kring detta; Guds inverkan på de moraliska uppfattningarna. Alla kan tänka sig en hypotetisk värld där den egna moraliska uppfattningen inte stämmer överens med Guds regelverk och därefter känna efter ifall det på allvar hade spelat någon roll. Utifall det verkligen spelar någon roll för uppfattningen om otukt, mord, våldtäkt, övergrepp etcetera om Gud håller med eller inte. Och om du som troende finner att det inte skulle spela någon roll vad skaparen av universum tycker i de frågor du har starka åsikter, hur kan du då på allvar påstå att din moral är grundad i denna skapare? Istället verkar den i grund och botten grundad i intet mer än dina egna preferenser och aversioner.